RalleArvid

Visa profil

Denna text/krönika är ett komplement till den rek som med all önskvärd tydlighet skapade plankorgasm under gårdagskvällen. Och det tycks råda en universal-lag som lyder ungefär: "När England spelar, då rekar RalleArvid, och när RalleArvid rekar England, då blir det återbäring av mått större!"

Mina krönikor om engelsk fotboll publiceras lite här och var men för er intresserade finns de ofta att läsa här men alltid att läsa på denna adress. Den skulle kommit upp igår men det strulade en aning med internet-logistiken. Lägger upp den nu istället så nu vet ni varför den andas en smula upprepning och inaktualitet. Allt gott så:

”Du gamla du fria; please, DO NOT save the queen!” Så skrev jag inför helgen då vi mötte, samt stötte på patrull mot det England som vred om fish and chips-kniven i ryggen på oss så hårt att det innebar sorti ur det mästerskap som idag, för Sveriges del, avslutas. Nu hoppas jag att drottningen, som sannerligen är till åren komna, och som häromnyssens firade 60 år vid tronen, gör allt hon kan (visserligen INGENTING) för att England går riktigt långt, och helst vinner, denna EM-turnering.

Jag är en av de få som tippade England som Europa-mästare inför den här turneringen (en hel del med hjärtat). Åtminstone är vi färre som tippat England som mästare än som tippat Holland. Vad grundar sig då mitt tips i, förutom den psykologi och det underdog-perspektiv jag redan skrivit om? I defensiven vet vi var vi har England, den typ av försvarsspel man spelar sitter lika djupt rotad som onyttig mat i alla engelska pojkar redan från skolgården (sannerligen både på gott och ont) att jag på allvar tror att England skulle kunna mönstra fem högkvalitativa fyrbackslinjer som en följd av den kvantitet av kvalitet man har just i dessa led. Värre är det, och MYCKET värre är det med den offensiva återväxten. Trots att Andy Carroll gjorde mål senast så äger han långt ifrån samma motsvarande kompetens som de defensiva mittfältarna och försvarsspelarna i truppen, och framförallt långt, långt, långt ifrån samma kompetens som hans ersättare ikväll; Wayne Rooney. Andy Carroll hade som exempel 19 av 41 passningar till rätt adress (lägst av alla i laget) senast mot Sverige. Det är ungefär som om Sverige skulle ha kryssat mot Franrkike utan Zlatan, vunnit mot England utan Zlatan och sedan nu skulle gått in och mött Ukraina MED Zlatan som ersättare till Rosenberg eller kanske Hysén. Som ni ser så är jag ganska förvissad om en engelsk framgång ikväll, trots de omständigheter (främst hemmastöd och motivation) som talar för Ukraina. En Rooney på en fotbollsplan är en tänd Rooney, en inspirerad Rooney är en övertänd Rooney, en övertänd Rooney är en bra Rooney, en bra Rooney levererar mot Ukrainas backlinje. 


Vi med blågula hjärtan blev alla smärtsamt påminda om hur historiens makt, en makt som var så oerhört mycket starkare än alla försök till kolonier, medier som buggar oskyldiga offers telefoner och pubars undermåliga öppettider, inte längre var så stark som den en gång har varit. England vände och vann mot Sverige för första gången sedan vikingarna steg i land och våldtog alla i och runt Colchester i Essex, norr om London (spår av detta finns tydligt då en hel del städer/byar på Englands östkust är namngivna med ett avslutande ”by”).

Jag var en –av kanske många– som med tämligen stort hopp (jag hatar mig själv för att jag, som alltid, hann skaka av mig äckel-känslorna från Ukraina-matchen och ställde dörren vidöppen för att välkomna ytterligare en hålögd depression vid det nya misslyckande som uppenbarade sig) tog mig an spekulationer och förväntningar inför Englands-matchen i fredags.

På tal om God Save the Queen förresten… Det är den majestätiska nationalhymn som jag äger den största av ambivalenta hållningar till. Jag var ungefär lika upprymd, och fick ungefär lika positiva känslor i magen när jag hörde den på Windsor Park (Nordirlands nationalarena) som jag fick då jag hörde den i fredags inför Sverige-matchen. Jag älskar den nationalsången och dess tillhörande Union Jack-flagga, jag vill spela sången, vill hänga upp och krama Union Jack-flaggan i vissa kontexter lika mycket som jag äcklas av sången, vill bränna upp och spotta på flaggan i andra kontexter.

Jag älskar så mycket populärkultur från Storbritannien, jag älskar så mycket politisk historia från Storbritannien och jag älskar framförallt så mycket fotboll från Storbritannien. Vidare vet jag att samma Storbritannien gjort sig väl förtjänta av epitetet ”världens värsta imperium genom historien” (en titel som Jan Guillou en gång gav dem och som jag utan att hinna svepa en pint ale (och då går det fort) skriver under på utan att tveka.

På samma sätt som jag är ambivalent inför flaggan och nationalsången, där jag å ena stunden högaktar den och å andra stunden föraktar den, lika ambivalent kan jag vara inför fotbollslandslaget, om än det är mer sällsynt att jag inte sympatiserar med det, ja, det är faktiskt bara när de möter Sverige som jag inte känner ett pockande sug efter att ta ton och stämma upp och skråla med på samma sätt som dessa tusentals fans och elva spelare gjorde när den tyska teknologin för en gångs skull inte riktigt var på arrangörernas sida. Men det blev väl inte så dåligt ändå? Gåshud….

Lika lite som jag ville att England skulle köra över ett blågult landslag i fredags, lika mycket vill jag att de kör över ett annat blågult landslag ikväll. Det är också därför jag nu sitter här med min Union Jack-badmössa på mig, och det av STRIKT fotbollsmässiga sympatier…

 

Nu är det uppehåll i EM för dagen, vad passar då bättre än att bonn-reka lite småländsk division 4-fotboll? På tal om bonn-rekar, det finns det redan gott om uppe här på sidan.

I övrigt är det som vanligt full fart på planket och på twitter @RalleArvid 


1 Kommentarer
2012-06-20 09:26:47

Kommentarer

För att kommentera måste du vara inloggad.
Vill du vara med i gemenskapen? Logga in eller registrera dig gratis!

Registrera dig gratis!
Santino - 2012-06-21 00:56:17

Sjukt tryck på spelarna där, alltid lika roligt att se.