RalleArvid

Visa profil
Min spelform är god i allt från EM-turneringar till damernas division 1. Idag försöker jag mig på lite tennis också. Men först en liten text om EM nu när det är över för den här gången.

Sverige har nu ett tag varit lika frånvarande från EM som sömnen har varit frånvarande från mig under hela midsommarhelgen som jag har firat i Poooonterjack Siiilverdooome (avgå alla som inte omedelbart greppar referensen). Nu när dessutom även England är utslaget (givetvis på straffar) är EM över för mig för den här gången. Då tänker jag väl att en liten sammanfattning kan passa ypperligt så här när veckan är i sin linda.

Först kan jag kanske passa på att redogöra för min planering vad gällde det gastkramande avgörandet på den första mållösa (ofattbart) och tillika EM:s hittills bästa (mindre ofattbart) match, England-Italien. Jag hade jobbat på radion under hela söndagen och efter att jag hade intervjuat Lindsdals eminenta lagkapten, herr Israelsson var det dags att förpassa mig hemåt till TV-soffan. Till min stora förskräckelse upptäckte jag att Kalmar länstrafik inte skulle förmå att transportera undertecknad hem till Nybro innan matchstart, därför valde jag att gå till O’Learys för att avnjuta både God Save the Queen, matchen och lite öl. Vad jag då inte visste var att sista bussen hem från Kalmar gick klockan 23.25 och straffläggningen startade klockan 23.23. Århundradets sämsta timing alltså och vad som adderade till katastrofen var att radiosportens websändning som jag lyssnade på i mobilen ägde en fördröjning på cirka två minuter…. Jag hade fått ungefär fyra sms och tio tweets (ni hittar mig på twitter på @RalleArvid) angående Ashley Coles missade straff innan jag ens visste att straffen var missad och England var utslaget.

Ett fiasko avdelning större alltså, men jag är ju inte ensam om att misslyckas under detta EM, det är det ju fler som har gjort, exempelvis Holland: 

Jag härleder det största fiaskot under turneringen (förutom mitt eget i söndags då kanske) till att det gick ”för bra” för Holland i förra VM-turneringen för två år sedan. Då spelade man på ett otypiskt Holländskt sätt, så långt ifrån total-fotbollens vagga man kan komma. En pragmatism som man valde att fortsätta att tro på även in i denna turnering men då var man sönderlästa, då var man sönderlåsta och då tog man noll poäng trots att man enligt många var favoriter till att gå hela vägen.

Vidare tycker jag mig på ett liknande sätt kunna finna att det även går att spåra den franska besvikelsen (man var genomgående turneringen oerhört lama) till historiska vingslag från förra VM-turneringen. Då var man totalt präglade av dålig sammanhållning och sprickor i gruppen, och inte heller denna sommar tycktes stämningen och gruppdynamiken vara på topp. Det lös i varje match igenom en ovilja att dra åt samma håll, något som bäddade för - visserligen ett mindre fiasko än det orangea - en besvikelse.

Vad Sverige anbelangar handlade första matchens underprestation mot Ukraina om att man inte var redo att spela det spel som tagit oss till mästerskapet, och kära vänner, läs NOGA och ta till er vad som härnedan nu följer så ni inte luras in i den svenska kör som anser att det var en succé att besegra Frankrike och som sjunger ut sånger om besvikelse och grämande i stil med ”om vi BARA hade tagit en poäng mot Ukraina…”, ”om vi BARA hade grejat krysset mot England…”. Ja, om vi BARA hade gjort något av detta är jag fullkomligt övertygad om att vi inte hade besegrat Frankrike, vi hade åtminstone definitivt inte gjort det på ett lika övertygande, lekande sätt som vi gjorde och vi hade absolut inte gjort det med 2-0.

Missförstå mig inte, eller om ni vill göra det så missförstå mig rätt: Det VAR sannerligen imponerande att vinna med 2-0 över Frankrike, men samtidigt hade vi absolut ingenting att spela för, på samma sätt som Holland inte hade något överhuvudtaget att spela för när vi besegrade dem i den sista kvalmatchen. Alltså bör prestationerna i dessa två matcher ses som helt isolerade från de två första gruppspelsmatcherna i EM som vi förlorade. Det är två matcher vars resultat absolut inte ska jämföras eller låtas stå i paritet med resultat och insatser i matcher då båda de inblandade lagen spelar med all motivation och press på sig. För sådana matcher har vi ju också spelat häromnyssens, inte sant? Då fick vi stryk med 2-1 mot ett bedrövligt Ukraina och släppte in tre mål och förlorade mot ett ultradefensivt England utan anfallsspelare av ens superettan-klass.

Slutligen, vad gäller England och dess insats i turneringen så var det väl i princip så bra det kunde bli. Även om man hade avancerat förbi Italien på straffar hade det nog med största sannolik tagit slut i nästa runda ändå (och Italien förtjänade sannerligen att ta sig vidare med tanke på de 120 minuters fotboll som spelades). Det var från Hodgsons England en defensiv och förutsägbar approach som alltid kommer ta landslaget till turneringar, som alltid kommer bära frukt genom gruppspelet och som i princip alltid kommer ta slut i första rundan av knock out-fasen. Känner vi igen det någonstans ifrån? Jo, ifrån Lars Lagerbäcks svenska landslag, och jag vet inte vilket taktiskt förhållningssätt jag föredrar mest av det eller Hamréns nya, mer oförutsägbara Sverige. 

Vad jag vet är att jag föredrar Lagerbäcks dresscode framför Hamréns. Men vad jag helst av allt hade velat se är Lagerbäcks kropp i Hamréns tighta kostymväst…

1 Kommentarer
2012-06-26 12:17:18

Kommentarer

För att kommentera måste du vara inloggad.
Vill du vara med i gemenskapen? Logga in eller registrera dig gratis!

Registrera dig gratis!
Pettson - 2012-06-27 07:50:37

Ralle håller med om England, tycker ändå de fick ut det mesta av laget och spelet. men varför rasar engelska tabloider redan. de vewrkade uppgivna innnan em. uppryckta efter första match och hänförda efter matchen mot Sverige. kan det vara världens största/första illusionerade fotbollsnation?