Har ni haft en dålig dag?
Lugn, eftersom människan, sjukt nog, är skapt på så vis att skadeglädjen är den enda sanna glädjen så lägger jag upp bollen på straffpunkten åt er här.

Så.
Vet ni vad det här är?



Jag klandrar inte den som absolut inte hade koll på att Columbus Day firas i USA den 13:e oktober 2014.
Att dagen fanns. Naturligtvis. Datum? Undertecknad hade i alla fall noll koll.

Återkommer lite längre ned vad dagen har med allt att göra.

Florida! Florida Panthers! Där har vi gänget jag inte ska missa en match med under säsongen 14/15. Och tack vare ViaPlays fantastiska tjänst så är det fullt möjligt. Den slår i kvalité TV4:s motsvarighet med i runda slängar 300-0.
Men det gäller ju även att stötta sitt lag på plats. Och det var min tanke nu när vi har hemmapremiär mot New Jersey i BB&T Center.
Sagt och gjort.
Eftersom att jag numera bor en sämre utspark av Pål Lundin eller Jocke Olsson från just Florida så är det relativt enkelt att ta sig dit. När dessutom en biljett kostar som en tågbiljett tur och retur Örebro-Kalmar över en helg så är det lätt att lista ut var värdet finns (förlåt, Håkansson).

Men nu är det som så. Att finns det ett Ryan Air i Europa. Då finns det ett Ryan Air här borta också. Det är förstås uppenbart.
Från San Jose, Costa Ricas huvudstad, där trafikerar JetBlue. Billigt och br ... förlåt, billigt är det.
Planerade med en lätt frukost på morgonen. För att sedan äta en enklare lunch på flyget. För att sedan bränna av en bättre middag när jag installerat mig i Fort Lauderdale.
Med en banan i magen entrade jag flyget. Kikade i flygmenyn och blev glatt överraskad. Slår många flygbolag.
Halvvägs till startbanan stannar vi helt plötsligt. Ståendes i 25 minuter. Börjar redan där tycka att det är ansträngande då jag är intryckt mellan de två fetaste amerikanerna, som inte behöver hjälpmedel för att ta sig framåt. Eller resa sig ut sängen.
Meddelande att toaletterna inte fungerar som de ska. Tillbaka till utgångspunkt. Tekniker (costaricaner med meterstora walkie talkies) går lugn och stillsamt runt i planet och försöker hitta fel. INGEN gör det minsta för att påskynda hanteringen. När det har gått en timme är jag på sådan brinning att jag skakar i kroppen. Det samtidigt som de inhemska människorna som också ska resa gör som de alltid har gjort, ignorerar helt situationen, är övernöjda ändå, skrattar, äter chips och tar mängder med selfies. Allt medan jag sitter och kokar.
Det där tar inte en timme att laga. Det tar TVÅ. Då har jag suttit inpressad mellan dessa Big Mac-människor i två timma och fyrtio minuter.
Vi lyfter i alla fall. En befrielse. Att få äta något mitt i all jävla misär.
Men. Det blev ingen mat. Naturligtvis.
Infon kom direkt efter att vi lyft. "Vi tillhandahåller snacks och något att dricka på den här flighten".
Med blixten greppade jag menyn i stolsfickan. Läser det finstilta. Med en enorm käftsmäll som belöning.
Den där fantastiska menyn serveras endast på utvalda flighter. Och om det så vore att den serverades på 99 av 100 avgångar - då skulle jag jag hitta den 100:e. Lovar.
40g potatischips och 3dl vatten. Det blev lunchen. Med en banan och två melonklyftor till frukost.

Lagom mör likt ett manglat lakan når vi ändå Fort Lauderdale. Den befrielsen, vänner. Jag lovar. Det var nästan glädjetårar på holms.
Glädjetårar som snabbt förbyttes till ren och skär ilska i samma veva piloten meddelar att vi måste vänta 40 minuter i planet, eftersom att vi är sena och har trasslat in oss bland en massa andra inkomna flygmaskiner.
Bryter ihop. Igen. Costaricanerna runt om är hur nöjda som helst. Ännu mer skratt och ännu mer horribla selfies. Medan det brinner ur mina öron.
40 minuter går. Vi får lämna den där hemska maskinen. Och jag får lämna de hemska medresenärerna som vägrar förstå när någonting har havererat.
Eller. Jag lämnar dem i två minuter. Tills vi springer in i en sådan passkö jag ALDRIG tidigare skådat.
Jag bryter ihop. Upphöjt till 100.
Frågar en flygplatspolis om ungefärlig tid. Han rycker lite på axlarna. Helt oberörd. Jag drar till med ett två timmar, med ledsna ögon.
Och då kommer dråpslaget.
- Ja, det skulle jag tro. Här inne ja ...
Då ser jag. Kön vi står i är bara en föråkare till den riktiga kön. I salen bortanför.
Bryter ihop.
Och eftersom att den tänkta flygresan på tre timmar i stället blev fem timmar så börjar batteriet på telefonen att sina. Det är trots allt det enda sättet att fördriva tiden i den gigantiska kön.
Två gånger försöker jag ta fram den. Lika många gånger tillsagd att det är strängt förbjudet att använda den i dessa områden. Ridå.
Lyckas ändå dundra igång spotify så att jag under FYRA timmars köande kan slå ihjäl tiden med musik.

Från jag landade. Till jag satte mig i taxin till hotellet. 5,10 h. Fem timmar och tio minuter.
Med 30g potatischips och en mugg vatten att stå sig på.

Om eländet var slut där?
Naturligtvis inte.
Efter det här tidshaveriet så hade naturligtvis telefonen stendött. Och jag kom inte ihåg namnet på hotellet.
Så en mycket fundersam taxichaufför fick kryssa bland hotellen där jag trodde att jag bodde, och försökte hitta rätt med hjälp av mina förklaringar över bilder jag sett på internet.
Under bilfärden så frågade jag honom hur fan det kunde bli sådana jävla köer på den där flygplatsen. Drog hela storyn om att gamla kunde dö etc etc etc.
Och han tittade på mig som om jag vore världens fån.

Han - Men, det vet du väl?
Jag - Nej?
Han - Men du är väl här för paraden?
Jag - Vilken jävla parad?
Han - Du skojar nu va?
Jag - Titta på mig. Ser det ut som om jag är på skojhumör?
Han - Columbus Day. 13:e oktober. Stor, stor dag.
Jag - Det är på måndag ...
Han - Ja. Då är alla lediga. Långhelg.
Jag - Menar du, att jag valde den absolut sämsta dagen på hela året att resa hit?
Han - 364 andra dagar hade varit bättre. Correct, sir.

Ridå!

Kom fram till slut. Såg dubbelt. Beställde upp en gigantisk pasta. Med dubbla kycklingvingar vid sidan om.
60 dollar med en diet cola till.
Åt tre tuggor av pastan. Två halva vingar. En klunk cola. Magsäcken som krympt ihop ville inte ha mer.
La mig på sängen. Fullt påklädd. Vaknade halv sju och kände mig mer överkörd av en truck än efter 38 veckor på Rhodos.

Ett par timmar att minnas på dödsbädden. Och vara glad för att man ligger där.

Ja just.
Medan vi ändå är igång.
New Jersey vinna mot Panthers med 6-0 senare idag betalar 101,00.
Med min närvaro på läktaren så borde decimalerna ligga någonstans vid 1,20-1,25.

Så. Om ni haft det trassligt. Det finns en ensam själ i Florida som haft en del uppförsbackar han också ...

Hörs.
3 Kommentarer
2014-10-11 15:57:17

Kommentarer

För att kommentera måste du vara inloggad.
Vill du vara med i gemenskapen? Logga in eller registrera dig gratis!

Registrera dig gratis!
LazyLoop - 2014-10-12 14:30:48

Chefen bespara oss politiken:) Det här var fan guld att läsa dom borde göra en reality serie av ditt liv tror den hade slagit igenom med dunder och brak.

Tänk dig att få se En Dag Med Holms(låter som en porrfilm) istället för desperate housewives som visas på varje jävla kanal varje dag det hade förhöjt livsglädjen med 1000%

Håkansson - 2014-10-11 21:38:31

Haha, det här tog min närmare 20 min att läsa. Metaforerna som målas upp i huvudet får mig att bryta ihop efter varje mening. SJ med Kalmar-Örebro låter ju som en sväng runt kvarteret i jämförelse.

busloket - 2014-10-11 20:59:22

lysande skrivet som vanligt !! saknar dina politiska kommentarer då Sverige är på väg ner i avgrunden.....