Så slog januarifönstret slutligen igen under natten till onsdagen och transferjournalisterna får ta en välbehövlig andningspaus efter en intensiv månad. Så länge tar vi en titt på några av fönstrets största värvningar:
Enzo Fernández, Benfica till Chelsea
Vi börjar den här lilla transferfönstersammanfattningen i slutet. För det skulle föga förvånande bli Chelsea som fick sista ordet innan januarifönstret stängde igen under den sena tisdagskvällen.
Soppan har pågått mer eller mindre hela fönstret och en övergång såg ut att gå om intet, bara för att samla ny kraft och fart under fönstrets döende timmar. Till slut kom bekräftelsen – Chelsea slår Premier Leagues transferrekord och betalar 106,8 miljoner pund – runt 1,37 miljarder - för Benficas argentinske världsmästarmittfältare Enzo Fernández.
Det är förstås en hisnande, vansinnig summa för en spelare som inte befunnit sig på högsta nivå särskilt länge, även om han gjort avtryck i rasande takt. För mig är fotbollsförälskelser något speciellt – ni vet de där situationerna som bara slår ned som en blixt från klar himmel. Enzo Fernández var precis en sådan. Jag visste inte speciellt mycket om argentinaren, mer än hans goda rykte från tiden i River Plate i Argentina, men redan under försäsongen när 22-åringen flyttade till Benfica för 18 miljoner euro började jag notera hur mycket det skrevs om Fernández och hur han var katalysatorn i den helomvälvande förändring som nye tränaren Roger Schmidt försökte åstadkomma i Lissabon och som halvvägs in i säsongen fört Benfica till en trygg serieledning i Portugal. Jag tog första chansen jag fick att studera Schmidts Benfica i allmänhet och Enzo Fernández i synnerhet – och jag föll pladask. Fernández var och är en urläcker fotbollsspelare. Så bolltrygg och klok – han ser betydligt mer erfaren ut än hans ålder och CV vittnar om - och så skicklig på att med lätthet bryta motståndarnas linjer, likväl som han är defensivt positionstrygg och duktig i närkampsspelet. Han såg verkligen ut att ha hela paketet.
Är han värd pengarna? Det enkla svaret – så klart inte. Ingen är värd de pengarna. Fotbollsvärlden är galen och Todd Boehly har gjort den än mer galen. Pojkvaskern har gjort 17 Benfica-matcher och 10 landskamper för Argentina. Han har förvisso varit fenomenal i Benfica och hjälpt Argentina vinna ett historiskt VM-guld, men det är ändå mycket pengar som Chelsea väljer att lägga på att den 22-åriga argentinaren ska vara Londonklubbens fanbärare ett decennium framöver. Det kan han mycket väl vara – så talangfull och skicklig är han. Men det är så mycket som kan hända och som kan gå snett på vägen. Det ska hur som helst bli en fröjd att få se Enzo Fernández spela Premier League-fotboll varje vecka och om han kan visa upp samma spel som han gjort i Benfica under hösten och för Argentina i VM så har Chelsea lagt beslag på en spelare av yttersta världsklass.
Värvningen av Fernández för Chelseas totala transferskörd sedan Todd Boehly köpte klubben till vansinniga 500 miljoner pund på 16 spelare. Det är svårt att greppa hur mycket pengar Boehly faktiskt kastat ut till höger och vänster sedan han klev in i Premier League – nu blir det upp till Potter att förvalta den dyra truppen Boehly satt samman. Chelsea såg dessutom ut att hinna med att skeppa Hakim Ziyech till PSG på lån, men övergången sprack sensationellt efter att Chelsea – enligt franska RMC – skickat in fel dokument vid inte mindre än tre tillfällen, vilket gjorde att övergången inte hann registreras i tid.
Det har varit ett intensivt januari för Cirkus Chelsea.
Anthony Gordon, Everton till Newcastle
Det mesta är misär och pina i Everton för tillfället, men sättet Anthony Gordon – som kom till klubben som 11-åring – slutligen lämnade Everton lämnar bitter eftersmak. Gordon har inte varit nära fjolårets fina form och fansen – som han hade en skärmytsling med fansen efter en förlust – uppskattade inte att Gordon missade träningar tre dagar i rad samtidigt som ryktena om en flytt till Newcastle tog fart.
Gordon var lustigt nog också inblandad i en situation med Newcastle-spelare när Everton föll på St. James’ Park, bland annat med sammandrabbningar med Kieran Trippier och Fabian Schär, vilket Eddie Howe skojade bort i samband med Gordons presentation.
Gordon är dock ung och talangfull och kan mycket väl passa perfekt in i Eddie Howes väloljade bygge. Howes tränargärning i svartvitt så här långt vittnar också om att Gordon kommer till en tränare med en tydlig plan och kapacitet för att utveckla individuella spelare så det här kan nog bli bra på sikt. Det är dock en dyr transfersumma för en spelare som har en hel del kvar att bevisa – och som bara gjort 7 mål på 78 framträdanden.
Mykhailo Mudryk, Sjachtar till Chelsea
Transfersoppan mellan Mudryk och Arsenal fick ett minst sagt oväntat slut när Chelsea i elfte timmen gled in med checkhäftet och trumfade Londonrivalen i kampen om den ukrainske fotbollstalangen. Vem behöver en sportslig ledning och välfungerande scoutingverksamhet när ägaren Todd Boehly själv har tillgång till skvallerpressens rubriker och kan glida in och hugga spelare framför näsan på konkurrenterna?
Mudryk fick göra sin Chelsea-debut när han hoppade in borta mot Liverpool och under de relativt få minuterna han fick visa upp sig på Anfield finns det all anledning att följa ukrainarens framfört med största intresse. Vindsnabb, intensiv, kvickfotad och modig kommer Mudryk bli en eländig spelare att ha att göra med i en-mot-en-situationerna. Mudryk såg helt enkelt oerhört spännande ut och en Chelsea-offensiv som kretsar kring Mudryk och João Félix (se nedan) har potential att vara något helt annat än den sterila, målfattiga offensiv vi förknippat Chelsea med så här långt under säsongen.
Cody Gakpo, PSV till Liverpool
Cody Gakpo hade länge kopplats samman med en flytt till Manchester United, men hamnade i stället i Liverpool när The Reds agerade kvickt och målmedvetet innan transferfönstret ens börjat. Gakpo har slagit igenom med buller och brak i PSV Eindhoven. Redan i fjol gjorde han en hel del poäng, men den här säsongen har Gakpo varit stekhet i Eredivisie, där han producerat mål och assist i mängder. Succén i VM – där Gakpo gjorde tre mål på fem matcher – förhöjde bara intresset för den 193 centimeter långe yttern med den fina tekniken och fruktade högerfoten.
Liverpool lyckades locka till sig Gakpo för en relativt billig peng och kommer säkert visa sig bli en lyckad värvning – kapaciteten finns definitivt där. Det har dock så här långt inte varit någon enkel inledning på livet på Anfield för Gakpo. Jürgen Klopps lag har inte fungerat i närheten av lika väl som tidigare, resultaten har varit svaga och prestationerna likaså när den högintensiva röda pressmaskinen varit blott en skugga av sitt tidigare så framgångsrika jag.
Klopp tycks inte ha haft någon riktig tydlig idé med hur han vill använda Gakpo – vilket förstås kan ha att göra med den besvärliga skadesituationen – och Gakpo har fått ut väldigt lite så här långt, där han oftast använts i en mer central roll än i PSV. Tiden får utvisa, men Gakpo är både ung och utvecklingsbar.
Leandro Trossard, Brighton till Arsenal
Brighton är lustigt nog januarifönstrets stora vinnare i mina ögon. Innan vi går in mer i detalj på Leandro Trossard måste vi ändå berömma sättet som Brighton, Roberto De Zerbi och ägaren Tony Bloom hanterat ett lurigt transferfönster som potentiellt kunde riskera att förstöra allt positivt som The Seagulls byggt upp den här säsongen. I stället har Brighton stått handfast och tydliga i allt de gjort. Trots att Leandro Trossard var Brightons främste målskytt och ett av lagets största namn tvekade De Zerbi inte att peta belgaren – och i stället kasta in 18-årige Evan Ferguson – när han inte gillade Trossards attityd i träning. Samtidigt som Trossard ställdes vid sidan körde Brighton över Liverpool med 3–0 och visade att The Seagulls projekt inte låter några distraktioner att sätta käppar i hjulet för deras framfart. Utan särskilt mycket skriverier tilläts Trossard lämna för Arsenal, samtidigt som Brighton fortsatte att prestera ännu bättre.
Likaså när Arsenal återkom med bud efter bud på mittfältsstjärnan Moisés Caicedo. Brighton – som redan sålt Yves Bissouma, Marc Cucurella, Neal Maupay såväl som Graham Potter och stora delar av staben sedan sommaren – ville inte sälja ecuadorianen redan i januari (dessutom när de kommer få minst lika mycket pengar och kunna attrahera fler budgivare i sommar) och bibehöll lugnet. De Zerbi bad Caicedo att hålla sig undan från träningsplanen ett par dagar, innan transferfönstret slog igen, för att få tankarna på rätt köl samtidigt som man – trots påtryckningar från både spelaren, agenter och Arsenal – vidhöll ståndpunkten att Caicedo inte är till salu för tillfället.
Imponerande tydlighet, lugn och tilltro till sin egen metod och arbetssätt.
Således hamnade alltså Trossard ändå i Arsenal, där han kommer bli ett nyttigt tillskott. Belgaren kommer troligtvis inte vara förstavalet i någon av de offensiva rollerna som det ser ut nu, men han bidrar med välbehövlig bredd och kvalitet från bänken, såväl som en annan spelartyp som alternativ till Gabriel Martinelli, som han nog främst utmanar om en startplats. Trossard är en väldigt skicklig och mångsidig fotbollsspelare som kommer få gott om speltid under våren när Arsenal har siktet fullt inställt på Premier League-titeln.
João Cancelo, Manchester City till Bayern München
Slog igenom som en oväntad nyckelkugge i Manchester City i fjol och den här säsongen var förväntningen att portugisen – som verkligen imponerade i sin inverterade ytterbacksroll – skulle fortsätta att ta kliv denna säsong. Så blev det dock inte alls. I stället har Cancelo förlorat sin automatiska startplats till förmån för unge Rico Lewis – som imponerat enormt de senaste veckorna – och även i landslaget blev han till slut åsidosatt till förmån för Diogo Dalot. Efter tre raka matcher utan start i City-tröjan rapporterades det om att Cancelo vädrat sitt missnöje och råkat i luven med Pep Guardiola – även om Cancelo själv förnekar det – och i stället hamnar han alltså nu i Bayern München på ett lån med köpoption.
Med tanke på skadan på Noussair Mazraoui känns Cancelo som en perfekt lösning för Julian Nagelsmanns lag. Portugisen kan spela både till höger och vänster och får ut som mest av sitt spel när han kan invertera och uppta positioner mer centralt i banan – och därmed ge stöttning till Joshua Kimmich, Leon Goretzka och de övriga på det centrala mittfältet.
Azzedine Ounahi, Angers till Marseille
Det var bara en fråga om var han skulle hamna. Azzedine Ounahi var VM:s kanske största överraskning, när han var fenomenal på mittfältet för sitt Marocko, och efter mästerskapet har det knappast rått någon brist på intressenter. Till slut föll valet på Olympique Marseille och det ska bli mycket intressant att se om 22-åringen kan bygga vidare på VM-succén och visa vad han går för på en lite större fotbollsscen.
João Félix, Atlético Madrid till Chelsea
Man borde väl ha lärt sig att inte bli överraskad av en Todd Boehly-värvning vid det här laget. João Félix situation i Atlético Madrid och relationen med Diego Simeone har länge varit under lupp, men en dyr lånevärvning i januari hör knappast till vanligheterna. Félix är dock en betydligt mer talangfull fotbollsspelare än han visat upp de senaste åren i Madrid och det ska bli så oerhört intressant att se vilka höjder han kan lyfta till under Graham Potter i London.
Starten vittnade om precis det när Félix var Chelseas bästa spelare i debutmatchen mot Fulham – bara för att lite senare få syna det röda kortet efter en minst sagt brysk tackling. Tre matchers avstängning har gjort att vi fått vänta otåligt på att se fortsättningen på ifall Félix kan vara spelaren som länkar samman Chelseas anfallsspel och luckrar upp den otvivelaktiga potentialen.
Det inledande avtrycket var hur som helst oerhört lovande.
Memphis Depay, Barcelona till Atlético Madrid
Om ni frågat mig att namnge en spelare jag ser som minst lämpad för att spela Diego Simeone-fotboll så hade troligtvis Memphis Depay hamnat högt upp på en sådan lista. Holländaren är tvivellöst oerhört talangfull och näsa för mål och det spektakulära, men kanske inte en spelare som gjort sig känd som någon laglojal gnuggare som alltid underordnar sig kollektivet, likt ”Cholo” begär. När Barcelona och Atlético Madrid gör affärer brukar det dock vara ett ”marriage of convenience” där de två klubbarna – som båda dras med stora ekonomiska bekymmer och inte har så stort manöverutrymme på transferfronten – tycks försöka hjälpa varandra bäst de kan. Efter en fin inledning i Katalonien körde Memphis helt fast i Barcelona, särskilt efter sommarens värvningsbonanza, och att han nu söker sig vidare i jakt på speltid är fullt logiskt. Atlético är dessutom tunna på anfallspositionen efter att ha släppt både João Félix och Matheus Cunha, så behovet finns definitivt även från rödvitt håll och det ska bli mycket intressant att se hur Simeone ämnar använda sig av Memphis i sitt sätt att spela fotboll.
Jorginho, Chelsea till Arsenal
Jorginho sällar sig till skaran med spelare som William Gallas, David Luiz, Petr Cech och Willian som tar klivet, direkt eller indirekt, från Chelsea till Arsenal. Det var alldeles uppenbart att Arsenal ville ha Moisés Caicedo för att förstärka det centrala mittfältet, men när Brighton borrade ner hälarna i marken gällande 21-årige supertalangen valde Arsenal – precis som i Mudryk-fallet – att lämna den upptrissade budgivningen och i stället satsa på plan b – som alltså visade sig vara en 31-årig Jorginho.
Jorginho är långt ifrån samma spelare som Caicedo men han bidrar med det som Arsenal akut behöver inför en vår där matcherna kommer dugga tätt när man ska försöka hålla Manchester City bakom sig och plocka en sensationell titel – nämligen mittfältsbredd. Jorginho är passningsskicklig, erfaren och oerhört klok. Även om han inte ens under sina absoluta glansdagar kunde mäta sig med Thomas Parteys fysik – och inte kommer kunna ersätta vare sig ghananen eller Granit Xhaka rakt av – så lär Arteta ha en tydlig plan för hur han vill nyttja Jorginho under våren när matchbelastningen ofrånkomligen kommer slita på den föredragna startelvan som allt som oftast ställts på benen.
Wout Weghorst, Burnley till Manchester United & Marcel Sabitzer, Bayern München till Manchester United
Det var nog fönstrets sämst bevarade hemlighet att Manchester United inte hade några som helst pengar att spendera i januari. Klubben överspenderade under den gångna sommaren och när Glazer-familjen går och väntar på att sälja klubben – eller åtminstone få in nya investeringar – så var det högst otroligt att ägarfamiljen skulle peta in några extraslantar, även om det nog skulle vara en välbehövlig skjuts under våren för att säkerställa en framgångsrik första säsong under Erik ten Hag.
Utan pengar, trots att man blivit av med Cristiano Ronaldos lönepost, tvingades United vara kreativa i januari – och nog tycks Ten Hag ha lyckats ganska bra med att koka soppa på en spik. Wout Weghorst är inget namn som vare sig skrämmer eller som kopplats samman med några storklubbar men den väldige nederländaren har redan visat hur nyttig han kommer vara för Ten Hags lag. När Anthony Martial gått skadad – i vanlig ordning – har Weghorst direkt kastats in i hetluften och stått för idel bra och uppmuntrande prestationer. Han har gjort sitt första United-mål mot Nottingham Forest och har spelmässigt funnit sin roll i Ten Hags system. Weghorst kroppshydda till trots är han långt ifrån någon simpel targetspelare att slunga långa bollar på, utan han är snarare effektiv i sitt felvända länkspel för att positionera lagkamraterna rättvända i bättre positioner. Dessutom är han, med sina långa ben, oerhört skicklig i presspelet och United har redan sett vassare ut i det höga försvarsspelet.
Under Deadline Day tvingades United återigen ut på transfermarknaden när beskedet om Christan Eriksens skada var betydligt värre än önskat – dansken ser ut att åtminstone vara borta till slutet av april – såg United oerhört tunna ut på det centrala mittfältet. Jag spekulerade på egen kammare ifall Ryan Gravenberch skulle kunna vara en lösning som passar alla parter – Gravenberch har varit missnöjd med spelmöjligheterna i Bayern, känner Ten Hag sedan tidigare och är i en ålder då han behöver speltid för att utvecklas, vilket skulle gynna även Bayern – men lösningen visade sig i stället bli en lagkamrat.
Marcel Sabitzer var Julian Nagelsmanns handplockade värvning när han kom från RB Leipzig, men det har inte riktigt lossnat i Bayern för den 28-årige österrikaren. Sabitzer är långt ifrån en karbonkopia på Eriksen och de har helt olika profil och styrkor, men med knappt om tid och inga pengar har jag svårt att föreställa mig en bättre lösning för United. Sabitzer är en evighetsmaskin, pressresistent och aggressiv i försvarsspelet samtidigt som han är trygg i passningsspelet och sitter inne på en riktigt fin fot. Sabitzer bör passa fint i rollen bredvid Casemiro, som alternativ tillsammans med Fred och Scott McTominay.
