.png)
Veckans blogg fokuserar naturligt nog den gångna helgens Champions League-final, där Manchester City fick lyfta den efterlängtade pokalen mot Istanbulhimlen på Atatürk-stadion.
För två år sedan var Rodri petad när Manchester City tog sig an Chelsea på Estádio do Dragão i Porto. Det har kommit att beskrivas som ett av Pep Guardiolas märkligaste drag och ännu ett exempel på när den katalanske mästartränaren ”övertänkt” saker och ting i avgörande matcher i den största av klubblagsturneringar.
Det gjorde han inte den här gången.
När Manchester City skulle spela sin andra final förlitade sig Guardiola på laget som farit fram som en ångvält i alla turneringar under våren, och som redan säkrat Premier League- och FA-cuptiteln. Förutom Kyle Walker, som haft skadebekymmer veckan före finalen, valde han vad som varit Citys starkaste lag – och den här gången var Rodri med från start som centralpunkten på mittfältet. Och den här gången gick det vägen.
- Från min synvinkel vill jag rikta ett stort tack till laget. Det är många års hårt arbete i den här fantastiska klubben som föregår den här segern. De litade på mig när jag kom hit, även om det inte var en enkel förändring att komma till en ny kultur. Nu har jag gjort det viktigaste målet i den här fotbollsklubbens historia. Vi förtjänar det. Vilken säsong. Vi förtjänar det, säger segerskytten Rodri till The Guardian.
Manchester City gjorde i ärlighetens namn inte en särskilt bra match, precis som man inte gjorde en särskilt bra match när Manchester United besegrades i FA-cupfinalen förra helgen. Rodri själv medgav att han var bedrövlig i första halvlek och City fick aldrig riktigt igång spelet. Jag befarade på förhand att det här skulle kunna bli en väl ensidig final – och tog det inte för osannolikt att City skulle kunna vinna med segersiffror som 3-0, 3-1, 4-1 eller något i den stilen – men så blev det inte alls. City hade svårt att få i gång sitt vanliga friflödande passningsspel, det hackade betänkligt i speluppbyggnaden där de ljusblås vanligtvis är så oerhört skickliga. City kändes nästan överraskade av hur Inter tog sig an matchen och I Nerazzurri hade än en gång en genomtänkt matchplan i en avgörande cupmatch – som så många gånger tidigare under Simone Inzaghis ledning. City ägde mest boll, visst, men det var långt ifrån ett Inter som trycktes tillbaka i passiva, låga positioner i sitt 5-3-2, utan de svartblå var modiga och klev fram i pressen när tillfälle gavs. City hade svårt att komma till några egentliga farligheter – den bästa möjligheten hade nog Erling Haaland när han löpte loss till vänster i straffområdet, men duktige André Onana räddade utan större bekymmer.
Samtidigt kom Inter, som inte bara stoppade City effektivt, upp i intressanta anfallslägen och lite med flyt och bättre beslutsfattning på den sista tredjedelen kunde – och borde – ha resulterat i målrassel, särskilt när Inter jagade kvittering. Romelu Lukaku, som hoppade in när veteranen Edin Dzeko löpt slut på sina gamla ben, blev återigen otursgubbe i en avgörande match när belgaren brände Inters bästa möjligheter. Jag tycker det är hårt att lasta Lukaku för mycket för missarna – han får ner nicken som Ederson gör en bra räddning på och har otur som inte hinner undan på Dimarcos nick, som säkert hade räddats av Cityspelare ändå – men det är ändå symptomatiskt att det är just Lukaku som hamnar i centrum, återigen, utan att kunna vara tungan på vågen till sitt lags fördel.
I stället resulterade Citys bästa spelsekvens i finalens enda mål. Manuel Akanji attackerade för en gångs skull yta från sin position som höger mittback i Citys 3-2-struktur (som ofta mer såg ut som 3-1, med Rodri framför trebackslinjen och energiske John Stones högre upp i en innerkorridor) i speluppbyggnaden och ställde frågor till det kompakta Inter-försvaret. Han hittade in till Bernardo Silva i assistytan i straffområdet som skickligt fick tillbaka bollen framför straffområdet – där Rodri stormat fram och med ett curlat, väl avvägt avslut, kunde bända in bollen vid den främre stolpen.
- Det var nog enda gången jag klev framåt i matchen. Inter försvarade så kompakt och jag ville bara se till att deras två anfallare inte hade det bekvämt. Men i det ögonblicket upptäckte jag bara ytan. Jag tänkte först bara gå på ett hårt avslut, men sen såg jag att det var sex, sju spelare i straffområdet och tänkte ”nej, jag ska sätta den vid den första stolpen”, berättar Rodri.
Vinner trippeln mitt i brinnande utredning
Det tog sju år, ett par tunga uttåg och en neslig finalförlust innan Pep Guardiola till slut kunde leda Manchester City till den så efterlängtade Champions League-titeln – och en trippel som tangerar prestationen som Sir Alex Fergusons Manchester United stod för 1999. Segern kom dessutom framför ögonen på shejk Mansour, som för bara andra gången bevittnade en City-match under hans och Abu Dhabi Groups 15 år långa ägarskap. Champions League-segern och den historiska trippeln är ett resultat av ett långsiktigt och skickligt lagbygge. Det finns fler klubbar som spenderat liknande pengar - Manchester United, Chelsea etc. - utan att komma nära nå samma framgångar, men City har byggt långsiktigt och klokt utifrån en tydlig struktur och plan där världens bästa fotbollstränare fått värva världens bästa fotbollsspelare för att sätta samman världens bästa fotbollslag. För City är ett otroligt fotbollslag, kanske det bästa i modern tid och tveklöst det bästa i England. Men även i stunden av segerns sötma – kanske särskilt i stunden av segerns sötma – måste vi lyfta upp de allvarliga anklagelserna som riktats mot klubben från både Uefa, tidigare, och nu Premier League som utreder Manchester City för 115 brott mot ligans ekonomiska regler, där Abu Dhabi-pengar ska ha skeppats in i klubben på falska grunder under många år.
Spelare, ledare och stab har dock alldeles oavsett all rätt att bara fira och njuta. De har haft en otrolig säsong och förtjänar alla hyllningar för hur laget presterat och växt till världens främsta. Det här må vara Citys första Champions League-titel – men spelare och ledare pratar redan om triumfen i Istanbul som första byggstenen i vad man hoppas ska bli en dynasti av City-dominans.
- Det var så viktigt att vinna mot Inter för att vi ska kunna bygga ett arv för framtiden. Vi kan tro och lita på oss själva eftersom vi gjort det likt Real Madrid, Bayern München, Barcelona, AC Milan – den typen av klubbar – gjort tidigare. Vi har tron på att vi kan göra det igen. Det är därför den här segern är så viktig, säger Rodri.
Vi måste också runda av den här texten med ett par ord om Inter. Jag har inte hymlat med att jag befarade en överkörning i Istanbul och trodde Inter skulle krascha ur turneringen betydligt tidigare, både mot Porto i åttondelsfinalen och Benfica i kvartsfinalen. Men Simone Inzaghi har visat sig vara en utmärkt tränare i cupsammanhang och ju längre säsongen lidit och ju mer avgörande matcherna blivit – desto bättre har också Inter presterat. Inför finalen hade Inter en förlust på de 13 senaste matcherna, man klättrade till en tredjeplats i Serie A och vann Coppa Italia – efter att ha vänt underläge till seger mot Fiorentina i finalen. Mot Manchester City står Inter upp på ett så vansinnigt imponerande sätt. Inzaghis matchplan fungerade utmärkt, de blåsvarta svärmade som intensiva bin runt City-spelare som inte fick lugn och ro att applicera det tryck och den dominans man har för vana att göra, och på läktarna dominerade italienarna på Atatürk-stadion. Inter noterades för 1,77 i xG, jämfört med Citys 0,94 men lyckades inte få bollen i nät.
- Det är smärtsamt. Vi lider, men vi måste vara stolta, slog Inzaghi fast efteråt.
Den stora frågan nu är vad som sker framgent med Inters och Inzaghis lagbygge. Inter har stora ekonomiska bekymmer och även om vägen till Champions League-finalen genererar välbehövliga inkomster så är det inte tillräckligt för att lyfta inter ur klubbens svårigheter. Nyckelspelare som Nicolò Barella och Alessandro Bastoni sitter på kontrakt som går ut 2024, Romelu Lukakus lån från Chelsea går ut, Edin Dzeko, Francesco Acerbi och Henrikh Mkhitaryan blir inte yngre och André Onana – som var finalens främste aktör i mina ögon – lär vara åtrådd av alla lag som eftersöker en målvakt i världsklass.
- Spelarna är nedslagna, men sådan är fotbollen. Vi måste vara stolta över resan vi genomgått, med fem finaler de senaste 20 månaderna. Jag skulle inte byta ut de här spelarna för någon och idag visade vi världen varför. Vi släppte till väldigt lite mot ett oerhört starkt lag. Vi lider, men vi måste vara stolta, säger Inzaghi.
