När väl betrodda spelare i respektive klubbar, där de ligger i topp i målprotokollen får springa sig trötta och får ett skott var, med halvchans, så växer inte måltjuven i dom direkt? Marcus Berg, Ola Toivonen och Tobias Hysén som ligger i topp i målprotokollen flimrar förbi som mannekänger i ett övergivet skyltfönster i någon centrumanläggning i någon trist förort en söndagskväll hemma i Svedala. Tobbe tycker det är skitkul att få vara med i landslaget efter att ha försökt ta sig fram på engelska i ett land där dom mestadels svarar på kinesiska. Men han ligger i topp i skytteligan. Han kan notera att det inte är något fel på vare sig viljan eller aktiviteter alla dagar i veckan och till midnatt. I Shanghai sover ingen handel direkt. Men att få en halvt allvarligt menad passning att "visa upp sig " med i en landskamp är lite av en skymf i Hamréns tankesmedja.
Självklart spänner sig dessa konkurrerande forwards när eventuellt en framspelning hittar fötterna. Att hålla balansen är avgjort Tobbes vinnarkort - att hitta timingen i löpningen innan passningen slås är också Tobbes starka kort - att slå bollen utom räckhåll för målvakten är hans tredje. Toivonen har gjort det bra i Rennes men han har uppenbarligen stora svårigheter med låg/hög tyngdpunkt Han har mycket svårt att hålla balansen och stå på rätt ben med sin otympliga överkropp. Marcus Berg sågs mest i gyttret på mittfältet och fick väl inte heller något varaktigt förtroende i Hamréns otålighetsgryta.
De på kraft rusande svenskarna - särskilt försvaret - blev helt avklädda av bollsäkra danskar som aldrig hade bråttom med bollen - ändå gick det väldigt väldigt snabbt. De rusar inte med bollen - inte alls- men de spelar den kvickt kvickt kvickt. Som Simon Tibbling behärskar. Mot Belgien blir det ändå värre.